Hus & Gård med Historia

Hus och Gård har alla sin unika historia. Ett lån från tidigare och ett lån från framtiden. En kedja av berättelser över tid. Hus, gård och miljöer där de har sin grund.

”Hus & Gård med Historia”
Läs Dan Elfvings ord nedan – föreläsning som hölls 14 nov 2021.
Ta en kopp kaffe, slå dig ned och läs föreläsningen. Välkommen!

Hus och Gård har alla sin unika historia. Ett lån från tidigare och ett lån från framtiden. En kedja av berättelser över tid. Hus, gård och miljöer där de har sin grund.

Kyrkan mitt i byn är ju ett talesätt. Man förknippar kyrkobyggnaden som en central plats i socknen. En socken är en föregångare till dagens kommun. Det var både en kyrklig och världslig administrativ enhet, med anor från tidig medeltid. Det var socknen som organiserade byggandet av de första kyrkorna i Sverige. I en socken fanns flera byar, som oftast bestod av ett par till fem, sex gårdar. Ods äldsta byggnad är kyrkan, som härstammar från 1100-talet.
Kyrkan är uppmurad med naturens sten som ju är rikligt förekommande i trakten, men var kom cementen och kunskapen att blanda ihop cementen ifrån? Det fanns inga traditioner i trakten med cement och att mura upp väggar. Inte ens någon murad skorsten fanns vid denna tidpunkt. Skorstenen blev mer allmän under 1700-talet. Nej, vi vet om att det fanns kyrkobyggare som kom från kontinenten, som åtog sig uppdrag att bygga våra första stora katedraler som t.ex. Skara domkyrka och Varnhems klosterkyrka.
Men var kom cementen ifrån? Cementens historia är mer än 2000 år gammal. Men den cementen som användes då, är helt annorlunda än den vi använder idag, Gemensamt är dock den krossade kalksten, men under romarrikets tid användes vulkanisk aska ihop med kalksten och vatten. Kemin är annorlunda jämfört med dagens cement. Ods Kyrkan kom på plats under 1100-talet men det är mycket troligt att det har legat en träkyrka före nuvarande kyrka och innan träkyrkan har det troligen legat ett hednatempel. Ods kyrka är bygd i romansk stil, rundbågestil, med förebild nerifrån Italien. Ursprungligen var kyrkans fönster mindre än vad de är idag.

Om vi tittar ut över landskapet idag och jämför det med det landskap som fanns för ungefär 200 år sedan, i början av 1800-talet, så skulle vi reagera över hur lite träd det fanns då. År 1787 skiftades skogen i Od ut till gårdarna i socknen. Vid den tiden fanns det inget speciellt värde i skogen. Det var bara bra att ha till att bygga med, att värma huset och koka maten med. Fram till 1787 hade skogen hört till Ods Skogs Kronoallmänning. Bok och Ek-träd hade en särskild skydd i lagen som bärande träd. Men äganderätten till Bokträden släpptes till markägaren 1793 och Ek-träden släpptes 1830. Innan 1787 var varje bonde som ville ta ut träd för t.ex. byggnation, tvungen att skriva till tinget i Ljung och be om att få hugga de antal som behövdes. En häjderidare kom ut och stämplade ut träden och så fick man hugga. Likaså fick man skriva till tinget för att ta ut brännved från Kronoallmänningen. Men under hela 1700-talet hände något speciellt i Bohuslän, sillen gick till. Denna fisk fångades i enorma mängder, saltades och lades i tunnor och exporterades över hela Europa. Vi i Odqvist släkten vet att vår anfader Sven Odqvists far, Per Svensson i Upptorp, han såg möjligheten att tjäna pengar, blev tunnbindare och for ner till Göteborg och sålde dessa tunnor. Säkert var det fler som gjorde samma sak. Vi kan föreställa oss ett följe av hästar med vagnar och ordentliga lass med tunnor som drar ner mot västkusten. Självklart var dessa människor tvungna att ha pass för att resa till Göteborg. Det var lag om inrikes pass och detta utfärdade av tinget i Ljung. De tunnor som skulle väster ut var i de flesta fall gjorda av bokträ. Ibland hände det att man högg fler träd än man hade tillstånd till. Per Svensson i Upptorp står vid ett tillfälle inställd inför tinget för att ha tagit ut för mycket bokträd och han får böta. Det kapital som Per skaffade sig under den här silltunne-tiden, kommer vi att få se nästa generation med mäster Sven Odqvist, förvalta genom köpet av Stora Mollungen.

Upptorp storegården räknas ju som släkten Odqvists ursprungs hem. Den första ägaren till Upptorp i vår släkt, var Sven Odqvists farmor, Ingrid Olofsdotter, som flyttade dit när hon gifte sig med Bengt Håkansson. Ingrid blev ägare till gården när Bengt dog 1711 efter ett barnlöst 20-årigt äktenskap. Året därpå gifte hon om sig med Sven Odqvists farfar Sven Persson och det var på detta sätt som gården kom att bli Odqvists ursprungs hem. Vi vet inte hur gården såg ut i slutet på 1600-talet, men vi vet att gården omnämns 1542 och kallas då för Optörp. Andra äldre benämningar är Uppetorp och Ubbetorp. Det första namnet Uppetorp kan ha att göra med att Upptorp ligger högre än kyrkan. Det andra namnet Ubbetorp, kan ha att göra med att det kanske var namnet på den man vid namn ”Ubbe” som var förste ägare till Upptorp.

Torp betyder nyodling och har att göra med att det skedde omfattande nyodlingar under 1100-talet, det var en utvidgning ifrån kyrkbyarna, man bröt ny odlingsmark. Alltså kan Upptorp ha sina anor från samma tid som när kyrkan i Od byggdes. Den första gårdsbilden som visar Upptorp storegården kommer ifrån en lantmäteridom från 1805. Bilden visar en situationsplan över hur byggnaderna ligger i förhållande till varandra. Upptorp var en kronoskattegård, det ska inte förväxlas med en kronogård. I praktiken var det en skattegård, men kronan hade förköpsrätt vid en eventuell försäljning. I byn Upptorp fanns två gårdar, Upptorp storegården och Upptorp lillegården. Men för att komplicera det ytterligare så fanns det två brukningsenheter på Upptorp storegården. De som bodde i den intilliggande brukningsenheten kallades i våra trakter för ”darras” ett mellanting mellan den egna familjen och en granne.

Sven tar sig efternamnet Odqvist 1783, kanske i samband med att han avlägger prov på att han behärskar glasmästaryrket. Sven ville visa att han var inte bara bonde utan han var också en kvalificerad hantverkare, precis som de som bodde i de större städerna och som tillhörde ett skrå. Där var det vanligt att mästare inom ett yrke tog sig ett annorlunda efternamn. Sven blir häradsglasmästare, han gör fönster med glasrutor. Glaset tar han från Kosta i Småland och hur det går till att frakta dessa fönsterglas kan vi bara spekulera i. Men det var säkert med hästskjutsar som kom via Jönköping och så på den viktiga vägen mellan Jönköping mot Göteborg till Od.

När han sen gifter sig första gången med Ingeborg Gunnarsdotter, så gör den hårda verkligheten sig påmind. De två första barnen dör innan de fyllt ett år och sedan får Ingeborg och Sven ytterligare en pojke, men sen dör Ingeborg i hetsig feber, när gossebarnet Petter är tre år. Det året 1786 är det flera som dör i hetsig feber i Od och man kan bara spekulera i vad hetsig feber var för något, kanske någon influensa med efterföljande lunginflammation. Tre år efter Ingeborg död gifter Sven Odqvist om sig med hejderidaredottern Gunnur Högberg från Ornunga. I februari 1789 stod bröllopet i Ornunga Kyrka. Gunnur kom ifrån en anrik familj som bott på rusthållet Svinåsa i Od. Bland anfäderna finns Börge Olofsson Knös som med sin familj finns avbildade i Ods kyrka. För att få gifta sig så var brudgummen tvungen att betala en morgongåva till bruden och Sven Odqvist betalade 100 riksdaler specie, vilket motsvarar cirka 40 000 kr i dagens pengavärde. Morgongåvan fungerade som en slags änkepension och var lagstadgad, men brudgummen fick disponera morgongåvan efter eget huvud, men ifall han dog så skulle pengarna falla ut till änkan.

Nu, detta viktiga år (1789) i svensk inrikespolitik och i europeisk historia, så börjar Sven och Gunnur sitt liv tillsammans på Upptorp. Under åtta år på Upptorp så födde Gunnur ett barn vart annat år och där fanns även Petter från tidigare äktenskap. Det fanns även någon dräng och piga, men där bodde även Svens mamma med sin andre make.

Stora Mollungen. År 1796 gjorde Sven sitt livs största affär. Genom en så kallad pantförskrivning fick Sven tillsammans med gårdfarihandlaren Lars Persson från Rångedala och handelsmannen Petter Borgman från Borgstena kontroll över det adliga säteriet Stora Mollungen, genom att låna ut pengar till änkefru Anna Maria Renstierna. ”Vanliga människor” fick inte köpa adliga gods förrän 1810. Men genom att låna ut pengar till änkefru Renstierna så satte hon gården i pant och de tre långivarna fick ta del av det överskott som gården gav i form av arrenden, skatter och vad gården kunde sälja. Alla tre långivarna verkar ha flyttat till Mollungen. Under de 16 åren som familjen Odqvist bodde på Mollungen så vet vi att Gunnur fortsatte att föda ett barn vart annat år tills det sista barnet, Sara föddes år 1808. Sammanlagt så födde Gunnur 10 barn varav åtta når vuxen ålder. Men det sker ytterligare en tragisk död. Petter dör 1813, 27 år gammal av slaget. Så omnämns Petters död i kyrkböckerna, men det betyder inte att han dog av någon stroke. Det var en vid betydelse av en hastig död. Det hände mer saker av mer världslig natur också. Det byggdes en ny huvudbyggnad på Mollungen. Men vem som bekostade detta vet vi inte. År 1808 så stod huvudbyggnaden klar och år 1814 kommer Anna Maria Renstierna tillbaka och så löser hon ut pantförskrivningen och då flyttar familjerna tillbaka till sina gårdar igen. Familjen Odqvist kommer tillbaka till Upptorp storegården. Upptorp hade varit utarrenderat under de år som familjen Odqvist hade varit på Stora Mollungen.

Det går bara två år så dör Sven Odqvist hemma på Upptorp och Gunnur blir ensamstående och hon gifter inte om sig. En kvinna vid den här tiden som blir änka kan bli myndig och kan själv få driva gården, men om hon skulle gifta om sig så blir hon omyndig igen. En gift kvinna underställs mannen och kan inte bli myndig, hon har inte ens rätt till arv, bara sin morgongåva. Detta med att dela lika vid arv, mellan män och kvinnor, kommer inte förrän år 1845 och kvinnor blir myndiga 1858. Men fler börjar att ifrågasätta, kvinnors diskriminering inför lagen, redan under 1830-talet. Sen dröjer det till 1921 innan kvinnan har fulla medborgerliga rättigheter.

Det år som Sven dör, år 1816, kallas ”det år som inte hade någon sommar”, eller ”1800 frös ihjäl”. Ett stort vulkanutbrott ägde rum 1815 i nuvarande Indonesien i vulkanen Tambora. Under tio dagar varade vulkanutbrottet och de stora mängder av vulkanisk aska som spred sig hindrade solen att värma upp speciellt det norra halvklotet, med påföljd att året därpå, 1816, kyldes jordytan ner och det blev en extrem kall sommar. Det blev missväxt hungersnöd, epidemier och översvämningar på norra halvklotet, i Europa och Sverige. En stor global naturkatastrof. Men Gunnur och barnen klarar sig igenom nödåret och livet fortsätter på Upptorp.

Ljunga År 1828 köper Sven o Gunnurs femte barn, Ephraim, tillsammans med sin svåger, gården Ljunga som ligger i Ods socken. Ljunga var en utgård till den gamla kungsgården Ollestad och omtalas första gången i skriftliga källor redan 1550 och kallas då Liungagierde. Ephraim är hälftenägare i nio år sen säljer han den vidare till sin bror Johannes. Så år 1837 köper Johannes och hans hustru Anna Larsdotter hälften av Ljunga, men de flyttar inte dit förrän 1840. Efter laga skifte 1843, delades Ljunga upp i två separata gårdar. Det verkar som om det uppstod en konflikt mellan de två familjerna vid detta Laga skifte. Johannes fick med Nordgården vid Sandsken, Holmen på vägen mot Alboga och Tumben i Hovs socken. Denna osämja gick sedan i arv i flera decennier. 1843 görs en beskrivning av Ljunga i samband med Laga skifte. ”Här fanns en mangårdsbyggnad med sju rum, ladugård vagnsskjul, fårhus, fyra svinstior, brännvinsbränneri, med kammare, bagarstuga, smedja och humlegård”. Till gården hörde även Ljunga kvarn, som bidrog med en viktig inkomstkälla. Åtta stycken dagsverkstorp hörde även till Ljunga. Gården var två brukningsenheter fram till 1960-talet. Idag är gården en enhet igen och ägs av Hjalmar Odqvist. På gården Ljunga finns idag tre boningshus, två ladugårdar och ett antal uthus. Ett utav dessa är ett mycket ålderdomligt magasin som vi inte vet när det byggdes, troligen i slutet av 1600-talet eller i början av 1700-talet. Den har gått under namnet ”Skunken”.

Denna magasinsbyggnad kan vara Ods näst äldsta bevarade byggnad. Att magasinera årets skörd var ett utav familjens svåra planering. Man var tvungen att räkna ut hur mycket som skulle räcka till konsumtion under vintern, till hästarna, (havren) brödet (rågen) och till ölet (kornet), sen var beräkningen hur mycket som skulle räcka till utsäde. Vid svåra år gällde det att snåla rätt och kämpa mot ”skadedjur” (möss och råttor) fram till nästa skörd.

I mitten av 1800-talet tog det en dag för 25 personer att skörda och tröska ett ton säd. I dag en bit in i 2000-talet, kan en person som kör en modern skördetröska göra samma arbete på sex min. Produktiviteten har med andra ord ökat närmare 2500 gånger.

Fänneslunda Sven Odqvists barnbarn Casper Odqvist född på Upptorp 1831, men växte upp på Ljunga och vid 22 års ålder gifte han sig med Johanna Svensdotter från Hällstad. Johanna förde med sig tre gårdar in i giftermålet som blev Caspers i och med giftermålet. Gårdarna, Skattegården, Knektegården, och Klockargården låg i Hällstad socken och Casper o Johanna bosatte sig på Skattegården. De andra arrenderades antagligen ut. År 1871 gör Casper en jätteaffär då han köpte det 1000 ha stora godset Fänneslunda säteri. Gården hade bildats på 1600-talet, då flera gårdar slagits samman genom köp. Gården hade stora arealer men en del av arealen var under vatten delar av året och Casper bestämde sig för att köra igång ett dikningsföretag som är ett utav de största i Västra Götaland. Utdikningen berörde flera sjöar, åar och större bäckar inom Fänneslunda, Varnum, Rångedala, Tärby och Gingri socknar. Man beräknade kostnaden till 90 000 kr. Staten beviljade lån för hälften av kostnaderna, men resten skulle Fänneslunda och de övriga gårdarna betala.

Hela 17 000 kubikmeter jord skulle schaktas bort och 300 man skulle få arbete. Man beräknade att arbetet skulle ta två år, men det krävdes 11 år att fullfölja utdikningen och kostnaden stannade vid 140 000 kr. Det var med spade, spett och skottkärra som jord kördes bort. Dikningsföretaget kunde inte anställa de 300 man som man hade behövt, det blev ca 200 anställningar. Dikningsföretaget konkurrerade med byggandet av järnvägarna i området. Järnvägsbyggarna erbjöds bättre lön. Detta var en av anledningarna till tidsförskjutningen och ökad kostnader. Banker hade fodringar i dikningsföretaget och många av bönder som hade gått i borgen tvingades gå från gård och grund och Casper Odqvist gick i konkurs och fick lämna gården som såldes på auktion. Den nye köparen var Caspers kusin, Gustaf Odqvist på Röhl i Bredared, som ropade in Fänneslunda för 63 400 kr, året var 1886. Gården såldes sen vidare 1893 av Gustaf. De som vann på detta dikningsföretag var de som kom efter alla konkurser. De berörda gårdarnas skördar blev märkbart bättre. Flera hundra hektar våtmark försvann och hela landskapsbilden mellan Gingri och Varnum förändrades.

Tiderna förändras, det som var nödvändigt att göra under senare delen av 1800-talet, har blivit en belastning under senare delen av 1900- och början av 2000-talet. Idag läcker dessa utdikade moss-och madmarker i Sverige ut växthusgaser som motsvarar 1/5 del av Sveriges hela utsläpp i atmosfären. Det motsvarar lika mycket som vad biltrafiken släpper ut.  I dagsläget, med klimatkonferensen i Glasgow, undrar man hur förhandlarna ställer sig till dessa utsläpp som alla utdikningsföretag har åstadkommit i Sverige.

Hägna gästgiveri, Hägna gammelgård. Genom en förordning från 1911 upphävdes gästgivarnas privilegier och vid årsskiftet 1933-34 upphörde den månghundraåriga gästgivarförordningen helt.

Denna gästgivarförordning har anor ända tillbaka till Alsnö stadga från 1280-talet. På 1600-talet tillkom flera förordningar, i vilka bestämdes hur gästgivargårdarna skulle byggas och underhållas. Vid alla huvudvägar skulle det finnas gästgivargårdar på 1- 1,5- 2 mils avstånd från varandra. Det föreskrevs också att det i en gästgivargård skulle finnas en våning för adel och en för annat ”hederligt folk” och en för ”gement sällskap”. Boningshuset på Hägna härrör sig troligen från 1700-talet och beboddes fram till 1955 av gårdsarrendatorn. Huset är en framkammarstuga och ligger vid den gamla riksvägen mellan Jönköping och Göta älvdalens bygder, med Göteborg som huvudort.

Hägna gästgiveri. Den siste gästgivaren på Hägna var en Odqvistare på mödernet, han hette Samuel Svensson. Modern Anna-Maria var Sven Odqvist och Gunnur Högbergs fjärde barn. Denne Samuel var född 1828 och dog i Hägna 1899. Därefter flyttades gästgiveriet från Hägna till Upptorp, men inte till nuvarande Hägneruds utan till nuvarande Sandins. Den gården kallas fortfarande av Marianne på Upptorp för ”gästgivarns”. Den siste gästgivaren på Hägna, Sammel i Hägna, som han kom att kallas, var en speciell figur. Han tyckte inte om att saker o ting gjordes på olika sätt och att saker förändrades. I ett tidningsreportage från den närbelägna stora staden skrev en journalist om Sammel i Hägna följande: ”Traskade han då en uppförsbacke vid sidan om lasset – som han ofta gjorde, ty han var snäll mot sin dragare  –  steg han på hemfärden av och gick utför samma backe, oavsett lass eller inte. Välte lasset på bortfärden, så stjälpte han det med full avsikt på hemfärden”. Sammel i Hägna var gästgivare från 1863 till 1899. Sammel var ogift och därför ärvdes Hägna av brodern August och därefter av dottern Tilda på Ljunga och Tilda testamenterade i sin tur gården till sin systerson Eric Williamsson och efter Erics död skänktes Hägna till Gäsene Hembygds- & Fornminnesförening. Föreningen har renoverat på ett förtjänstfullt sätt upp det gamla gästgiveriet till vad det är idag, med de aktiviteter som varje år drar till sig många människor.

Nu är ett antal byggnader och gårdar beskrivna, men även en del av dess ägare har fått ge gestalt åt sin tid de levde i. Det var en tid där muskelkraften var viktig och där tiden var väldigt annorlunda mot vår egen tid. Kyrkans makt var oerhörd stark, läkarvetenskapen liten och döden ständigt närvarande. Människor var tvungna att samarbeta i stor omfattning och kyrkans tro blandades med gammalt skrock oftast så gammal att den hörde hemma i hedendomen. Men även odlingslandskapet såg mycket annorlunda ut. De små åkrarna var blandade med stenrösen och hamlade träd och närmast gårdarna låg kålgårdarna med ett evigt rensande och vattnade, oftast skötta av familjens unga flickor. Ett av bondens mest krävande arbete i vår trakt, har genom historien varit, att plocka och flytta på stenar. Detta arbete accelererade under andra delen av 1800-talet, då jordbruket började mekaniseras. Stenrösena flyttades och istället blev det stenmurar. Dessa stenmurar är monument över bondens odlingsmöda och ofta inte så speciellt gamla.

Under senare delen av 1800-talet utvecklades ett visst välstånd bland de självägande bönderna, man fick råd att måla sina hus och ekonomibyggnader. Husen byggdes till, kanske med en andravåning och ibland smyckades husen ut med verandor och med snickarglädje runt entrén och runt fönstren. Husen byggdes ofta symmetriska och förebilden var herrgårdarna i trakten. Herrgårdarna var ofta byggda under 1600-talet eller 1700-talet och då var en kontinental stil rådande, nämligen barocken.

Den stilen förespråkade symmetri och detaljer från antiken, som t.ex. kolonner, (pelare) med dekorer upptill av Jonisk, Dorisk eller korintisk stil. Detta såg bönderna på de adliga godsen och kopierade dessa stilar med utsågade utsmyckningar som sammanfogades vid bärande regler vid entréer på verandorna. Denna, som vi tycker så svenska företeelse har sina rötter tillbaka till antikens Grekland ca 500 f. kr.

Vid nybyggnationer eller stora renoveringar av äldre hus på landsbygden så ta hänsyn till husets historia, tänk på hur byns omliggande hus ser ut, titta på detaljer som t.ex. fönster, dörrar m.m. Gör inte stora stilbrott ifrån originalet. För gårdens eller husets historia vidare och kanske det viktigaste, berätta för den uppväxande generationen varför man ska bevara gamla byggnaders utseende.

Dan Elfving,

Dan Elfving: född på det glada -50-talet i Broddarps socken. Min farfar väckte hos mig ett livslångt intresse att teckna o måla. Som liten parvel ritade vi hästar näst intill varje dag. Det ingick i min och farfars vardag och det var lätt att springa upp till farfar o farmor, där de bodde på andravåning i vår stora hus på gården Elfstorp. Senare, i tonåren var det ödehus och gamla grå hängande hölador som intresserade mig och som fyllde mina tecknarblock. Kanske ett något udda intresse för en tonåring, men jag hann med att åka moppe o göra bus som tillhör tonåren också.  Det fanns även ett historieintresse som växte fram, mycket p.g.a att vi hade två stora vindar i det gamla huset och där fanns massor med saker från min farfarsfar tid, från min farfar och min pappas och farbröders tid som barn. När jag sen hamnade i Herrljunga på realskolan så uppmuntrade min teckningslärare mig mycket. Det blev senare en sommarkurs på konstskolan Gerlesborg i Bohuslän innan jag hamnade i Skåne på en estetisk folkhögsskola. På denna folkhögskola mognade tanken att söka till Konstfackskolan i Stockholm fram, men det var mycket svårt att komma in. Efter att ha sökt två gånger så kom jag in den tredje gången. En student på tio som sökt kom in. I fyra år varade utbildningen och ett utav favoritämnena var konst, stil och arkitektur historia. Sen var jag klar med både Stockholm och min utbildning. Därefter har jag arbetat på några grundskolor, i Falköping och på ett estetiskt gymnasium  i Tidaholm. 1996 fick jag erbjudande om att köpa en liten sjögård i Alboga socken, vid Norra Sämsjön, och då gick flyttlasset med familj och alla saker till nämnda gård. Ett nytt arbete i Ulricehamn ordnade upp tillvaron och där stannade jag tills pensioneringen 2015. En styrelsepost i vår Odqvistska släktförening, som jag blev invald i 2010, gjorde att jag blev illustratör till släktens bok i samband med släktföreningens 100 års jubileum. I fem år har en bokgrupp jobbat med denna bok och i augusti 2021 var verket klart och de flesta av de målningar som du nu ser finns med i nämnda bok.

Alboga Sandsnäs, oktober 2021

Dan Elfving

Dan Elfving: född på det glada 50-talet i Broddarps socken. Min farfar väckte hos mig ett livslångt intresse att teckna och måla. Som liten parvel ritade vi hästar näst intill varje dag. Det ingick i min och farfars vardag och det var lätt att springa upp till farfar och farmor, där de bodde på andravåningen i vår stora hus på gården Elfstorp. Senare, i tonåren var det ödehus och gamla grå hängande hölador som intresserade mig och som fyllde mina tecknarblock. Kanske ett något udda intresse för en tonåring, men jag hann med att åka moppe och göra bus som tillhör tonåren också.

Det fanns även ett historieintresse som växte fram, mycket p.g.a att vi hade två stora vindar i det gamla huset och där fanns massor med saker från min farfarsfar tid, från min farfar och min pappas och farbröders tid som barn. När jag sedan hamnade i Herrljunga på realskolan så uppmuntrade min teckningslärare mig mycket. Det blev senare en sommarkurs på konstskolan Gerlesborg i Bohuslän innan jag hamnade i Skåne på en estetisk folkhögskola. På denna folkhögskola mognade tanken att söka till Konstfackskolan i Stockholm fram, men det var mycket svårt att komma in, en student på tio som sökt kom in. Efter att ha sökt två gånger så kom jag in den tredje gången. I fyra år varade utbildningen och ett utav favoritämnena var konst-, stil- och arkitekturhistoria. Sedan var jag klar med både Stockholm och min utbildning. Därefter har jag arbetat på några grundskolor, i Falköping och på ett estetiskt gymnasium  i Tidaholm. 1996 fick jag erbjudande om att köpa en liten sjögård i Alboga socken, vid Norra Sämsjön, och då gick flyttlasset med familj och alla saker till nämnda gård. Ett nytt arbete i Ulricehamn ordnade upp tillvaron och där stannade jag tills pensioneringen 2015. En styrelsepost i vår Odqvistska släktförening, som jag blev invald i 2010, gjorde att jag blev illustratör till släktens bok i samband med släktföreningens 100 års jubileum. I fem år arbetade en bokgrupp jobbat med denna bok och i augusti 2021 var verket klart och de flesta av de målningar som du nu ser finns med i nämnda bok.

Dan Elfving, Alboga Sandsnäs, 2021